Till alla naiva småbarnsföräldrar!

Kära småbarnsföräldrar, det här kanske kommer som en chock för er, men nu ska sanningen fram. Chansen att just din lilla telning (eller vad ni nu brukar kalla dom, jag fattar fan inte vad telning betyder) ska bli statsminister, Hollywoodstjärna eller en ny Bill Gates är inte så stor som du kanske, möjligtvis tror. Nä, då är chansen att lilla kotten blir en medelavlönad kommunalarbetare så mycket större.

Jag har märkt att jag själv och många andra (inte bara föräldrar, men påfallande ofta mor/farföräldrar) drar VÄLDIGT snabba slutsatser när de små gullungarna leker något, tex doktor. Genast knorrar en farmor/moster/pappa fram nåt i stil med: " Ah, titta på lilla Lisa, hon blir nog en doktor när hon blir stor." (Fast dom som är riktigt old fashioned säger bara så om Pelle, Lisa blir nog sjuksköterska.)

Tja, skulle jag vilja säga. Men se på lill-Fia som spelar patient då, hon blir nog banne mig hypokondriker. Hon tror ju själv att hon har ont. Imponerande vad många sjukdomsnamn hon har lagt på minnet trots sin ringa ålder. Typiskt hypokondrikerämne.

Men, men, alla säger vi nog i slutänden: Ni får bli vad ni vill ungar, bara ni blir lyckliga. Och lyckan kommer ju inifrån. Eller i värsta fall från en burk hos Dr Lisa.

Kom till saken!

Hej och välkomna till gnällbloggen. Idag ska jag i vanlig ordning gnälla på folks beteende. Men inte vilket beteende som helst, utan nåt ovanligt jävla jobbigt. Folk som uppvisar brister i sitt sätt att konversera! Jag börjar här med ett talande exempel, nyligen uppsnappat på Ica Maxi: (att det uppsnappades just på Ica Maxi har ingen direkt betydelse för själva poängen, jag ville bara uppta din tid ytterligare en stund genom att informera dig om en oviktig detalj) Jo, bäst som jag smyger runt bland kakhyllorna (hey, jag fyller år imorgon!) får jag höra en ung kvinna stå och berätta för några bekanta (hennes bekanta, inte mina) om sin tältsemester.

Jaha, tältsemester tänkte jag, och med tanke på den unga kvinnans exalterade röst så spetsade jag öronen lite och förväntade mig en kul story. Jag plockade lite bland dammsugare och havreflarn medans kvinnan fortsatte: Jo, alltså, det var sååååååå himla kul alltså, hi, hi, ja, barnen hade ju då äntligen somnat, och ja, Conny och jag då, vi har ju varit med i viktväktarna länge nu då va och eller ja, jag har varit med i två år och Conny i 8 månader. Eller neeej, vänta nu, i 9 månader blir det väl? Hmm, jo, men då i alla fall så skulle vi öppna...

Här har inte bara jag tappat intresserat för tälthistorien from hell utan även dom bekanta börjar trampa otåligt och deras lille son har börjat gnälla om hemgång, OF COURSE!

Varför, varför fastnar vissa människor i så totalt oväsentliga detaljer när dom ska berätta en liten kul grej? Ett vanligt exempel är när folk hakar upp sig på vilken veckodag en händelse har inträffat. Som inte har nån som helst relevans för historiens fortsättning.

Ja, ni fattar.

Förresten, det var nog inte på Ica Maxi jag tjyvlyssnade på detta trots allt, det var ju på Servett! Eller nej, Lidl var det ja. Vänta, jag går och kollar på kvittot.

För er som vill höra den spännande fortsättningen på kvinnans tältsemesterhistoria: missa inte nästa avsnitt av gnällbloggen.

Fotnot: För att ingen ska kunna känna sig igenkänd av detta så har jag ändrat på en del oviktiga detaljer i inlägget. NOT!!